Efterdyningar och nystarter

Längesedan jag lade upp bilder här, jag borde skämmas. Här går jag fotokurs och visar inte upp vad jag lärt mig! Men å andra sidan så har jag inte varit ute och fotat spec mycket även ifall jag känt mig inspirerad. Jag håller fortfarande på att kurera mig från efterdyningarna av min förkylning.

Det jag syftade på men ordet "nystarter" i min rubrik var det att jag kommer sluta att jobba på mitt drömjobb efter sommaren. Nu alla på en gång "AAAAWWWWW.... NÄÄÄJ". Det känns faktiskt inte sådär lysande då jag trivt där så otroligt bra. Men jag får se det här som ett kosmiskt ingripande mer än en budgetprioritering från landstingets sida. Nu är det kanske tid att sprida mina vingar för nya intryck och erfarenheter? Vet dock inte vad jag skulle kunna tänka mig att bli. Tar tacksamt emot förslag. Hur det än blir så känns det som om jag vill ha ett jobb som åtminstone matchar mitt gamla. Skulle inte skada om jag finge mer i lön dock. Det som känns mest tråkigt är att lämna mina underbara kollegor. Jag kommer sakna dem så otroligt!!

Vet inte om jag skulle kunna tänka mig att flytta igen, men jag skulle säkert kunna överväga det om erbjudandet är lockande nog. Hur som haver så är det snart dags för en flytt snart ändå. Har ju varit trött på denna lägenheten och mina grannar sen jag flyttade in, typ. En lägenhet mer centralt och med en balkong kanske? Huvudsaken är att det inte är alltför lyhört och att grannarna är ok.

Här leker vi med blixten på fotokursen.

Egentligen en misslyckad bild, men jag tyckte den blev
lite cool iaf.

Min promenadkompis Ebba:)

Sjuk IGEN!

Helt sanslöst vilken månad det har varit. Är sjuk nu för tredje gången under en månads tid. Först var jag sjuk i feber och frossa, sen kom magsjukan och nu är jag genomförkyld. Är det nu jag ska börja oroa mig? Men det har iaf varit olika virus och jag antar att det kan vara möjligt då jag jobbar med barn.

Det har varit mycket elände som har hänt denna månaden. Nära vänner har drabbas av elände och död i sin omedelbara närhet. Ibland är det svårt att räcka till som vän. Man vill vara så mycket mer än vad man kan. Men antar att det bästa man egentligen kan göra är att vara tyst och lyssna. Man kan ändå inte säga någonting som gör det bättre. Men man kan finnas där, i den mån man klarar av.

Många tankar väcks i alla fall. Man tänker tillbaka på de man själv förlorat och saknar. Smärtan blir mindre med tiden, till och med saknaden då man lär sig hantera livet efter de nya vilkor man får. Även ifall saknaden och tomheten efter dem kommer och går med olika intensiv styrka. Ibland svider den och ibland värmer den.

Men minnet och kärleken lever vidare. Och kunskapen de delat med sig av, alla de ord av omtanke och kärlek de lämnat efter sig. Antar att det man kan ta med sig av allt eände är att lära sig visa uppskattning och vara bättre på att berätta hur man känner för dem man bryr sig om. Kanske inte vara rädd för att visa vem man är och låta bli att gå i prestige.

Älskar alla mina underbara vänner, även ifall jag är dålig på att berätta det. Hoppas ni vet det!