Helt sanslöst vilken månad det har varit. Är sjuk nu för tredje gången under en månads tid. Först var jag sjuk i feber och frossa, sen kom magsjukan och nu är jag genomförkyld. Är det nu jag ska börja oroa mig? Men det har iaf varit olika virus och jag antar att det kan vara möjligt då jag jobbar med barn.
Det har varit mycket elände som har hänt denna månaden. Nära vänner har drabbas av elände och död i sin omedelbara närhet. Ibland är det svårt att räcka till som vän. Man vill vara så mycket mer än vad man kan. Men antar att det bästa man egentligen kan göra är att vara tyst och lyssna. Man kan ändå inte säga någonting som gör det bättre. Men man kan finnas där, i den mån man klarar av.
Många tankar väcks i alla fall. Man tänker tillbaka på de man själv förlorat och saknar. Smärtan blir mindre med tiden, till och med saknaden då man lär sig hantera livet efter de nya vilkor man får. Även ifall saknaden och tomheten efter dem kommer och går med olika intensiv styrka. Ibland svider den och ibland värmer den.
Men minnet och kärleken lever vidare. Och kunskapen de delat med sig av, alla de ord av omtanke och kärlek de lämnat efter sig. Antar att det man kan ta med sig av allt eände är att lära sig visa uppskattning och vara bättre på att berätta hur man känner för dem man bryr sig om. Kanske inte vara rädd för att visa vem man är och låta bli att gå i prestige.
Älskar alla mina underbara vänner, även ifall jag är dålig på att berätta det. Hoppas ni vet det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar