Ibland är det sjukt utmanande att jobba och försöka vara bra på någonting. Ibland kan allt man hoppas på gå i stupet. Världen rasar samman framför fötterna och man kan inte begripa hur man ska göra för att ta sig vidare. Ibland undviker man att titta efter rädd för vad man kan hitta. Det är då man börjar tvivla på sig själv. Börjar ifrågasätta sin magkänsla. Det tror jag är bra. Man ska nog inte lite blint på den, men man får inte ignorera den heller. Lyfta på stenen och titta under oavsett vad som ligger där. Sen göra sin analys av det. Det är bra att man inte står ensam. Och jag tror nog kommentaren drån uppskattade kollegan om att jag var ett rivgärn var en riktig komplimang:). Men det gäller att veta när man ska riva och när man ska låta bli. Jag är inget vidare duktig på att hålla huvudet kallt men man kan ju i alla fall ge sken av det. Även om andra vill jag ska riva bör jag kanske känna efter själv först så att naglarna håller och underlaget är lämpligt. Vet att jag talar lite i gåtor men så får det lov att vara. Men ibland är det bara så otroligt svårt att veta vad som är rätt och fel. Vad är etiskt och finns det bara ett etiskt rätt handlingssätt? Speciellt när man möter svåra livsöden. Önskar mig reflektion och krissamtalsutbildning i julklapp. Gärna innan. Tack.
Igår var en dag som jag kämpade för att få mer att göra idag är en dag där jag försöker begränsa mig lite. Underligt det där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar